Var och pratade med en kurator igår. Mår inte bra! Trots att det numer kan gå upp och ner, så är det inte bra. Ändå betydligt bättre än vad det var i december, då var jag så låg, så ledsen och uppgiven så jag inte ville kliva ur sängen ens......

Orsakerna är nog många till mitt mående, svårt peka ut bara en sak och bearbeta den. Det är så många faktorer som spelar in, så svårt fånga in och bearbeta nåt egentligen. Vet inte i vilken ände jag ska börja? Vilken tråd jag ska dra i först för att rulla ut trasslet som blivit genom åren....... Har tappat den förmågan.......eller har jag nånsin haft den?

Fick för andra gången nu på ett par år, frågan om jag själv gjort någon utredning. Och nej, det har jag inte. Bör jag det? 

Ibland kan jag både tänka och känna att det "går lite troll" i det här med utredningar än hit, än dit. Alla barn ska snart utredas kan jag tycka ibland. Och får ett barn någon npf-diagnos, ja, då ska genast föräldrarna in under lupp! På gott och ont. Eller?

Min sambo, pappa till våra två tjejer, har nyligen fått diagnos ADHD. Inte alls överraskande! Och tror att det kan bara bli bättre med den. Fått Concerta och påfyllning med Ritalin på em. Har tagit bort värsta humörtopparna och de katastrofala utbrotten. De utbrott fyllda av ilska som flera gånger fått mig att stå på tröskeln för att lämna vårt familjeliv. Välja livet som ensamstående förälder istället för tvåsamhet och begreppet "lycklig familj". För många gånger har det känts så, som att vi kört en föreställning, på en teaterscen om att leva som den "lyckliga familjen". Och kanske det har sett ut så, utifrån sett? Kanske vi har lyckats med vår teaterföreställning och gjort succé, fast utan applåder? Kanske, kanske inte. 

Vi har båda två brokiga bakgrunder, trasiga barndomsminnen. Där övergivenhet och saknad har slagit rot ända in i själen. Med det som en skör vetskap i våra händer, har vi gjort allt i vår makt för att överleva vår familj - vi vill klara detta! Vi vill inte bli ännu en siffra i statistiken, ännu en trasig familj som tvingas gå itu. Vi vill bli den där "lyckliga familjen" på riktigt! Därför fortsätter vi. Kämpa. Varje dag. Varje vecka. Varje månad. År efter år. 

Kanske det inte ska behöva vara så? Ett evigt kämpande. Eller?

Vad vet väl jag, som inte har några referensramar att se till. Men om jag får gissa, så tror i alla fall jag, att det inte finns någon "lycklig familj" utan ett stadigt och idogt kämpande. Och om man då dessutom lägger till npf-diagnoser på några i familjen - då blir det sjuhelvetesmassamer kämpande!

Hjälper det oss om jag gör en utredning? Hjälper det oss om jag får en diagnos? Hjälper det mig? 

Det jag vet med säkerhet är, att har en i familjen en neuropsykiatrisk diagnos - så har hela familjen det! Med det menar jag att, de svårigheter, de tillkortakommanden som kommer därav, måste hela familjen rätta sig efter och försöka bemöta på bästa sätt. De styrkor och de krafter som kommer med diagnos/-erna får vi bjudas in i och ta del av. Och om jag får säga det själv, så är det sistnämnda det som väger över och ger mig kraft att fortsätta ;)

Puss på er ;)